Barnlängtan och missfall!

Glädje och sorg!

Hösten 2011 flyttade jag och Henrik ihop, som tur hade jag precis sagt upp min lägenhet när jag får veta att jag ska bli uppsagd från mitt jobb som butiksbiträde och skräddare på Emilianos Högtidskläder och skrädderi i Kungälv.
Kändes jättetråkigt eftersom jag verkligen trivdes med mitt jobb och mina arbetskamrater som jag jobbat ihop med i nästan ett år.

Men kände även en stor lättnad att jag och Henrik ändå skulle flytta ihop så att jag skulle klara mig ekonomiskt för att kunna ha en bil som var ett måste för att jag ska kunna ha mina barn varannan vecka och kunna ta dom till och från skola och dagmammorna.
Från och med 1 december 2011 så var jag nu en Landvetterbo och vi trivdes/trivs jättebra trots det långa avståndet till dagmammorna i Gunnilse och dotterns skola i Olofstorp.

Vi bestämde oss också ganska fort att vi kanske ändå skulle försöka få ett till barn mitt tredje och hans fjärde, så 30 december 2011 tog jag ut min hormonspiral och min mens kom igång redan efter tio dagar.
Vi hade ingen brådska men hoppades så klart att bli gravida så fort som möjligt och jag förde kalender över min menstruationscykel för att vi skulle kunna pricka in ägglossningen bättre.

Månaderna gick och inget hände så jag kontaktade min gynekolog som har privat praktik Dr Lennart Hahn som hjälpt mig under mina tidigare graviditeter och fick en tid för undersökning 29 augusti 2012 och började min enkel kur med Pergotime/klomifid 8 augusti 2012.

Till vår stora glädje blev jag gravid på första kuren men jag vågade inte hoppas för mycket utan väntade i 4 veckor till efter min BIM (beräknade inte mens) innan jag tog ett hemma test 31 november och det var POSITIVT!

Men tyvärr en vecka efter plusset 8 november så började jag blöda och hade mensvärk liknande smärta, borde då varit i 7 graviditetsveckan.
Blödningarna fortsatte nästa dag och jag hade mycket ont och kraftiga sammandragningar så vi åkte in till gyn akuten och där konstaterades att jag inte längre var gravid, en sköterska tom sa mycket okänsligt att jag nog aldrig ens varit gravid!

Blev så arg vi har precis förlorat vårt mycket efterlängtade barn och hon hävdar att jag inte ens varit gravid fast jag plussat, haft alla graviditetssymptom man kan ha och man blöder väl knappast i 18 dagar om man inte precis fått ett missfall!
Vi som var såå glada och hade tänkt berätta för släkt och vänner våra glada nyheter på självaste julafton! Vi var förkrossade...

Då var vi på ruta ett igen, fick även lämna ett urinprov med morgonurin till gyn akuten nästa morgon för att konstatera att jag inte hade UVI innan vi skulle på min brors förstfödda sons dop där jag var en av faddrarna.
Provet visade sig vara negativt för UVI.

Hoppade över december med bebisverkstan så kroppen fick läka sig ordentligt innan jag började med medicinen igen.
Januari 2013 tog jag en dubbelkur av Pergotime.
Några dagar innan min BIM så hade jag ont i magen och var illamående men mensen kom aldrig och veckan efter 7 februari kunde vi inte hålla oss längre utan vi köpte ett test och jag PLUSSADE!

Dagen innan mitt plus så hade jag börjat min nya aktivitet att jobba på Lärjeåns kafe och trädgårdar och jag mådde såå illa hela tiden dygnet runt.
Började med Postafen 14 februari men det hjälpte inte denna gången som den gjort vid min förra graviditet med Wilmer.

Skulle på tjejmiddag 17 februari och var tvungen att berätta att jag var gravid i vecka 6 för att veta vad jag kunde äta eller inte.
Såå svårt att dölja graviditeten mådde så fruktansvärt illa, var jättetrött hela tiden och redan i vecka 2 så var jag tvungen att knäppa upp mina byxor eftersom jag var så svullen.
Mina barn sa konstant att jag såg gravid ut men jag nekade och sa att jag bara var tjock, om jag hade berättat så hade min dotter berättat det för alla vi känner och inte känner hehee.

6 Mars fick jag ny medicin för illamåendet Ondansetron STADA 4mg dom hjälpte dock inte mycket och jag var väldigt orolig över fosterskador eftersom det stod att man inte skulle använda det under en graviditet.
Samtidigt gjordes ett första ultraljud eftersom jag var orolig över att det kunde vara en flerbördsgraviditet med tanke på att jag tagit Pergotime, hur svullen jag var och att jag mådde så illa, allt såg dock jättebra ut ett foster i fostersäcken till vår lättnad
Fick ny medicin 15 Mars Lergigan*comp 10mg och dom lindrade mer men inte helt.

19 mars vecka 10 visade jag ultraljudsbilden för mina barn, min dotter hade precis beklagat sig över hur jobbigt det är med småbröder (deras pappa och min sambos ex skulle ha en pojke i Maj) och att hon inte ville ha fler syskon.
Jag visade bilden och hon stammade fram:
-Men, men det är ju en bebis! Ska du ha en bebis?! Jag vill ju inte ha fler syskon!
Efteråt var dom i alla fall jätteglada och förväntansfulla och mer förstående över varför jag var så trött och illamående hela tiden.