Oro under graviditeten!

Oro och rädsla över ett nytt missfall!

24 mars fick jag en färsk blödning på kvällen och hade smärtsamma hela natten på dagen måndag 25 mars blev som tur var bättre men vi var ju såklart jätteoroliga, fick en tid på MVC och en läkartid till på onsdag.

Var hemma och vilade på tisdagen med en gnagande oro för ett nytt missfall, hur går man vidare efter något sådant hemskt och nu var jag ändå i vecka 11 då risken för MF minskar drastiskt.

27 mars träffade jag MVC läkaren som gjorde ett vaginalt ultraljud och vi fick se vårt lilla barn sprattla och se det lilla hjärtat ticka KÄRLEK!
Lämnade även urinprov, blodprov och jag testades för GBS efter mitt önskemål.
Hade läst mycket på sidan Familjeliv om att många har GBS utan att veta om det och det kan leda till MF, för tidig födsel eller allvarliga infektionen hos fostret vid födseln.
I Finland är det visst rutin att testa alla gravida för just GBS jag hade aldrig hört talas om det förrän jag läste om alla fallen på Familjeliv och sedan googlade vidare om det.
Provet var i alla fall negativt som tur var och vi var lättade att allt verkade ok med lilla kotten i magen.
Blev heltidssjukskriven 25 mars tom 14 april på grund av tidiga sammandragningar och blödning vid graviditet.

29 mars var jag på tjejkväll hos en av mina närmaste vänner och där berättade jag min glada nyhet.
Alla hade anat att min mage såg stor ut men ingen vågade fråga, tillslut frågade min nära väns kompis om vi inte ville ha fler barn och då berättade jag att det ville vi och att det var på G.
Dagen efter var vi hos min sambos familj i Vara på påskmiddag och berättade för hans familj.
Två dagar efter var jag hos min pappa och hans sambo och berättade och då sa pappa att han redan visste!?
Han sa att han sett det på mig redan sist jag var där.

3, 4 och 7 April blev jag än en gång jätteorolig fick ljusrosa och bruna flytningar dock ganska små, det var bara att vänta och se om det gick över.
I vecka 13 blev illamåendet mycket bättre för att sedan försvinna helt i slutet av vecka, vilken lättnad att må bra igen!
Vecka 14 däremot fick jag fog lossning och började använda fog lossnings bälte som lindrade lite.

23 april i vecka 15+4 blir jag halvtidssjukskriven på grund av fog lossning, läkaren tänkte sjukskriva helt men jag ville jobba så länge det går.

14 maj var sambon tvungen att komma hem tidigare från jobbet, han jobbar sent veckorna jag har mina barn, och vi åkte in till gyn akuten eftersom jag hade så fruktansvärt ont i magen och stod inte ut längre.
Misstänkte starkt att jag hade UVI, hade liknande symptom som vid tidigare graviditeter med UVI.
Kom dit ca klockan 17 med mina barn med oss, matsäck och lite leksaker till ungarna, det stod att det var 8 timmars väntetid!

Tänkte att sambon säkert blir tvungen att åka hem med barnen om några timmar fast jag inte visste hur sjutton jag själv skulle ta mig hem efteråt.
Barnen var otåliga och jag hade ont, plötsligt råkar sonen lägga sin hand på min mage med hela sin tyngs på så jag skriker rakt ut av smärta och börjar storböla.
Då går sambon iväg för att hämta hjälp och säger att jag faktiskt inte kan vänta längre, sköterskan var lite irriterad över att jag inte sagt tidigare hur ont jag hade, men jag var ju tvungen att vänta på min tur och allt var hanterbart tills sonen tryckte till min mage.

Jag får komma in i ett eget rum, sedan tas blodprover och urinprov fast jag samma dag lämnat morgonurin till MVC för analys om UVI.
Jag får komma in i undersöknings rummet och doktorn kollar med vaginalt ultraljud och vanligt men allt ser bra ut, hjärtat tickar, bebisen rör sig och stickan visar inget, dock tycker doktorn att det känns som att jag är förstoppad!?
Får rådet att äta laxerande Inolaxol granulatpåsar, och vi får åka hem strax innan klockan 20.

Två dagar efter 16 Maj är det då dags för det efterlängtade Rutinultraljudet och vi får se våran lilla bebis i nästan en hel timme eftersom sköterskan fick utbildning samtidigt.
Bebisen låg först upp och ner med raka ben framför överkroppen såg jättelustigt ut, en liten akrobat.
Sköterskan var tvungen att buffa och skaka bebisen för den ville inte vakna och flytta på sig så hon kunde mäta ordentligt.
Tillslut rörde bebis på sig lite och vi fick se att allt verkade vara där det skulle och vi fick veta att det såg ut att vara en pung, vi ska få en liten POJKE!
Henrik filmade undersökningen och vi fick två suddiga bilder på vårt barn gratis eftersom det drog ut på tiden, vilket vi ändå inte hade något emot var bara kul att se vem som gömmer sig därinne.

Nu har jag dock varit hemma en vecka eftersom jag har så ont och svårt att gå fick en tid tills imorgon 5 juni till doktorn och blir antagligen heltidssjukskriven och nästa vecka är det ändå skolavslutning så man slipper hämta och lämna.

Magen växer fort nu fast jag bara är i vecka 22 så börjar vissa fråga om det är dags snart!?
Är såå lycklig med min växande kula och vi förbereder för fullt här hemma inför bebisens ankomst, jag gör så mycket och så gott jag kan trots mina smärtor.