Jag kan nu gå själv till mitt barn genom gångarna, tar ca 10-15 minuter för mig att gå bort till avdelning 323.
Såå jobbigt att sova helt själv känner mig så ensam, pappan var endast på sjukhuset första natten men han tyckte att det var så obehagligt att sova där så han kommer endast och hälsar på mig och Miranda.
Fruktansvärd känsla när man hör alla andras barn på avdelningen skrika och man undrar hur ens eget barn har det, är hon ledsen eller mår hon bra osv.
En kväll så struntar jag i att gå tillbaka till BB för kvällsmat jag spenderar hellre tiden hos mitt barn. Och sedan när jag kommer tillbaka till BB så blir jag utskälld eftersom det tydligen är farligt att gå ensam genom sjukhus gångarna på kvällen!
Jag trodde ändå det fanns övervakningskameror och att ett sjukhus ändå borde vara en säker plats så fel man kan ha.
9 december 2005
Jag får ett eget rum på avdelning 323 där jag får ha mitt barn hos mig och Miranda slipper kasslermössan och slangarna.
Jag går iväg för att hämta lite te och macka till kvällsmat eftersom jag nu inte får mat som på BB.
På vägen tillbaka till rummet där Miranda sover blir jag utskälld av en sköterska eftersom jag tydligen inte fick lämna barnet ensamt för att det kunde vara farligt.
Jag trodde inte det var nån fara hon fick ju sina mediciner och var inte kopplad till några maskiner längre, dom kunde ju sagt det till mig från början att hon inte fick lämnas ensamt.
10 december 2005
När pappan precis kommit till BB för att besöka oss då kommer kardiologen för att prata med oss och säger att vi kan åka hem med bebis Miranda.
Vi blev jätteglada såklart men sambon var ju tvungen att åka hem och hämta bilskyddet vi hade ingen aning hur länge vi var tvungna att stanna på sjukhuset.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar